Vanten

En snöig vinterdag gick en gammal man ut i skogen med sin lilla vita hund. Snön knarrade, knarr, knarr under hans kängor. Han hade ett par varma röda vantar som hans barnbarn hade stickat. Men en av vantarna ramlade ur fickan, och han märkte det inte. Plums! Där låg den, röd och mysig, på den mjuka vita snön, medan gubben gick därifrån.

Då kom en liten mus och pilade fram genom snön. "Oj, vad är det här?" pep hon. "Ett litet rött hus!" Hon kröp in. Det var mjukt och varmt. "Här ska jag bo," sa hon. Sedan kom en groda, hoppande och huttrande. "Knack, knack! Vem bor i det här lilla huset?" "Jag är Gnagmusen. Och vem är du?" "Jag är Hoppgrodan. Snälla, släpp in mig!" "Stig på!" Och nu var de två.

Sedan kom en hare, skuttande mellan träden. "Knack, knack! Vem bor i det här lilla huset?" "Gnagmusen och Hoppgrodan. Och vem är du?" "Jag är Skuttharen. Snälla, släpp in mig!" "Stig på!" Vanten tänjde sig lite, och nu var de tre. Sedan kom en räv med yvig svans. "Knack, knack! Vem bor här?" "Musen, Grodan och Haren. Vem är du?" "Jag är Rävsyster. Släpp in mig!" "Stig på!" Och nu var de fyra.

Sedan kom en varg med kall, röd nos. "Knack, knack! Vem bor i det här lilla huset?" "Musen, Grodan, Haren och Räven. Och vem är du?" "Jag är Gråvargen. Snälla, släpp in mig!" "Ja, ja, kom in då." Kläm! Nu var de fem. Sedan kom ett vildsvin, grymtande. "Nöff! Släpp in mig också!" "Men det finns ingen plats!" "Jag tränger in mig!" Tryck och kläm! Och nu var de sex, alla tätt, tätt ihop.

Sedan kom en stor brun björn, stamp, stamp, genom snön. "Knack, knack! Vem bor i det här lilla huset?" "Gnagmusen, Hoppgrodan, Skuttharen, Rävsyster, Gråvargen och Grymtsvinet. Och vem är du?" "Jag är Storbjörnen," sa björnen. "Snälla, släpp in mig. Jag fryser." "Men det finns ingen plats!" sa de. "Åh, snälla," sa björnen. "Tja... ja, då." Och med ett stooooort kläm kröp björnen också in.

Nu var det sju djur i vanten. Det var mycket varmt och mycket trångt. Vanten tänjde sig, och tänjde sig, och tänjde sig. Det knakade i maskorna, knak, knak. Musen blev ihopklämd högst upp i tummen. "Är det inte mysigt?" sa björnen nöjt. "Jättemysigt," pep musen. "Nästan FÖR mysigt!" Och just då hörde de ett ljud, långt borta: "Voff! Voff! Voff!"

Gubben hade märkt att hans vante var borta. "Å nej, den stickade mitt barnbarn," sa han. "Kom, lilla hund, vi går tillbaka och letar efter den." Så de gick tillbaka genom skogen, knarr, knarr. Den lilla hunden sprang före och nosade i snön. Och när han fick syn på den stora, runda, röda vanten som vickade och vajade, skällde han så högt han kunde: "Voff! Voff! VOFF!"

Djuren blev så överraskade! Ut ramlade de, den ena efter den andra: björnen, vildsvinet, vargen, räven, haren, grodan och sist av alla den lilla musen. Och iväg sprang de, tillbaka till sina egna varma hem i skogen. Gubben plockade upp sin vante. Den var lite utsträckt och lite varm. "Så konstigt," sa han och log. Han tog på sig den och gick hem till sitt varma hus, där barnbarnet väntade med varmt te. Godnatt.