Hans och Greta

I utkanten av en stor grön skog låg en liten trästuga. Där bodde en vedhuggare och hans fru, och deras två barn, Hans och Greta. Hemma hos dem var det inte fint, men det doftade av bröd och tallbarr. Varje kväll gav mamma dem en puss och sa: "Hand i hand, mina små. Hand i hand, så hittar ni vägen." "Hand i hand," svarade de, och pappa blåste ut ljuset.

En fin morgon gick pappa ut för att hugga ved, och barnen följde med för att plocka bär. "Håll er där ni kan höra min yxa," sa han. Hans fyllde fickan med bröd, och han släppte en smula här och en smula där för att visa vägen. Då fick Greta syn på en liten vit fågel. Den hoppade och den sjöng, och de följde efter, bara en liten bit, och sedan en liten bit till.

Snart kunde de inte höra yxan alls. "Vi går efter mina smulor," sa Hans. Men smulorna var borta. Skogens fåglar hade ätit upp varenda en! Alla träd såg likadana ut, och ljuset blev mjukt och gyllene. Gretas läpp darrade. Hans tog hennes hand. "Hand i hand," sa han, och hon nickade. Långt borta sjöng den vita fågeln igen, och de gick mot sången.

På en glänta stod det konstigaste lilla huset de någonsin hade sett. Väggarna var av pepparkaka. Taket var av tårta. Fönstren var av klart, glittrande socker. Hans bröt av ett hörn av taket. Greta slickade på ett fönster. Då hördes en knarrig liten röst inifrån. "Knapra, knapra, lilla mus, vem är det som knaprar på mitt hus?" Dörren gick upp, och ut kom en pytteliten gammal gumma i en lila sjal.

"Kom in, kom in," sa hon, och hon gav dem pannkakor och lade dem i sängen. Men på morgonen lät hon inte alls lika söt. "Ni åt upp mitt tak," sa hon. "Nu ska ni stanna och sopa mina golv och röra i mina grytor, i all evighet!" Hon var en häxa, och en riktig översittare. Hon låste ytterdörren och hängde nyckeln på en krok. Hela dagen arbetade de. Hela natten viskade de: "Hand i hand."

Greta tittade, och Greta tänkte. Det fanns en bakdörr också, med en seg trähake. En morgon ställde hon sig bredvid den och såg riktigt fundersam ut. "Snälla," sa hon, "hur fungerar den här haken? Jag kan inte öppna den." "Dumma barn," fräste häxan. "Man bara kliver ut, så här." Och ut klev hon, in i trädgården. Snabbt som en blinkning knuffade Greta igen dörren. Klick! Ner föll haken. Häxan stod på fel sida.

"Öppna!" ropade hon. Hon skakade och stampade. Men ner från träden kom skogens fåglar, hundratals, för de hade känt doften av tårta. Pick, pick, pick på taket! "Schas! Schas! Mitt hus!" ropade häxan, och hon sprang efter dem, över kullen och långt bort, och den skogen fick aldrig se henne igen. Hans tog nyckeln från kroken. Greta fyllde sitt förkläde med pepparkakor. Hand i hand sprang de ut i solen.

Den vita fågeln flög före, och de följde efter. Så hörde de röster genom träden. "Hans! Greta!" Två lyktor kom svängande längs stigen. Mamma och pappa hade letat varje dag och varje natt, och de hade aldrig gett upp. Åh, vilka kramar! Åh, vilka näspussar! De gick hem, hand i hand i hand i hand. Det blev pepparkakor till kvällsmat och mjuka, varma sängar. Mamma gav dem en puss. Ljuset släcktes. Godnatt, små.