Pojken som ropade varg

Det var en gång en pojke som hette Niko. Han vaktade byns får. Varje morgon tog han dem med upp på den gröna kullen, och varje kväll tog han dem hem igen. Fåren tuggade gräs. Molnen seglade förbi. Niko spelade på sin lilla flöjt. Och dagarna var så tysta, så tysta. "Här uppe händer det aldrig något," suckade Niko. "Jag har så tråkigt."

En dag fick Niko en idé. En stygg idé. Han ställde sig på en sten, formade händerna som en tratt runt munnen och ropade: "Varg! Varg! En varg jagar fåren!" Nere i byn tappade folk det de hade i händerna. Bagaren tappade sitt bröd. Bonden tappade sin kratta. De grep tag i käppar och sprang uppför kullen så fort de kunde, flåsande och pustande.

När de kom upp på toppen tittade de sig omkring. Ingen varg! Fåren tuggade gräs och såg nöjda ut. Och Niko rullade runt i gräset och skrattade. "Haha! Det finns ingen varg! Jag lurade er!" Byborna var inte glada alls. "Det var inte roligt, Niko," sa bagaren. "Vi lämnade vårt arbete för att hjälpa dig." Och så gick de ner för kullen igen och skakade på huvudet.

Några dagar senare hade Niko tråkigt igen. "Varg! Varg!" ropade han. "Hjälp! En varg!" Än en gång släppte byborna allt de hade i händerna och sprang uppför kullen. Och än en gång fanns det ingen varg. Bara Niko, som skrattade. "Lurade er igen!" Den här gången var byborna riktigt arga. "Om du ljuger," sa den gamle herden, "är det ingen som tror på dig när du talar sanning." Men Niko ryckte bara på axlarna.

Så en kväll, när solen gick ner, rörde sig något vid skogskanten. Två gula ögon. En grå svans. Det var en riktig varg! Fåren fick syn på den och började bräka. "Bää! Bää!" Nikos hjärta gick dunk, dunk, dunk. Han hoppade upp på sin sten och ropade av alla krafter: "Varg! Varg! En riktig varg! Kom fort, snälla!"

Nere i byn hörde folk honom. "Nu håller Niko på igen," sa bagaren. "Han spelar oss spratt," sa bonden. "Vi går inte på det en tredje gång." Och ingen kom. Uppe på kullen sprang fåren åt alla håll, in i buskarna och ner för sluttningen. Vargen sprang runt efter dem, men fåren var för snabba, och snart gav vargen upp och smög tillbaka in i skogen.

Men nu var fåren utspridda över hela kullen! Niko sprang ner till byn med tårar på kinderna. "Det fanns verkligen en varg," grät han, "och nu är fåren borta!" Den gamle herden såg på hans ansikte, och då förstod han att det var sant den här gången. "Kom," sa han milt. Och alla tog lyktor och gick upp på kullen och ropade: "Kom, fåren! Kom, fåren!" Ett efter ett hittade de varenda får.

När det sista lilla lammet var tryggt i fållan sa Niko: "Förlåt. Jag ska aldrig mer ljuga så där." "Vi vet att du menar det," sa den gamle herden och klappade honom på axeln. Och Niko höll sitt löfte. Han talade sanning varje dag, och snart litade alla på honom igen. För sanningen är som en lykta: den hjälper alla att hitta hem. Godnatt.