Den fula ankungen

Det var en gång, en varm sommardag, en andmamma som satt på sitt bo vid dammen. Hon väntade på att äggen skulle kläckas. Knack! Knack! Knack! Ut kom en fluffig, gul liten ankunge, sedan en till, och en till. ”Pip, pip!” sa de. Men ett ägg låg kvar. Det var det allra största ägget. Andmamman satt och satt. Till sist – knack! – ramlade det ut en stor, grå, rufsig liten fågel.

”Jaså, jaså”, sa andmamman. ”Du ser inte ut som de andra. Men du kan simma riktigt bra!” Och det var sant. Den grå fågeln paddlade fint längst bak i raden. Men de andra djuren på gården skrattade åt honom. ”Vilken stor, ful ankunge!” sa hönsen. ”Titta, vilken lång hals!” sa gässen. Till och med hans syskon sa: ”Gå din väg, din konstiga grå krake.” Och den lilla grå fågeln blev så ledsen, så ledsen.

”Ingen vill ha mig här”, tänkte han. Så en kväll smet han iväg genom den höga vassen. Han gick och gick, tills gården låg långt bakom honom. Han kom till en vid myr där vildänder bodde. ”Du är väldigt ful”, sa vildänderna, ”men du får stanna, bara du inte stör oss.” Så den lilla grå fågeln stannade för sig själv, vid vattnets stilla kant.

Hösten kom. Löven blev gyllene och röda, och vinden blåste kall. En kväll fick den lilla grå fågeln se något underbart. En flock stora vita fåglar flög över himlen. De hade långa, smäckra halsar och skinande vita vingar. ”Åh”, viskade den lilla fågeln, ”så vackra de är.” Han sträckte upp halsen för att följa dem med blicken, och det kändes märkligt och varmt i hans hjärta, som om han på något sätt kände dem.

Sedan kom vintern, kall och vit. Dammen frös till is, och den lilla grå fågeln frös så förfärligt. En snäll bonde som gick förbi fick syn på honom, där han darrade i snön. ”Din stackars lilla krake”, sa bonden milt. Han lindade in honom i sin halsduk och bar honom hem. Bondens barn gav honom en varm låda vid spisen och en skål med korn. Och där vilade den lilla grå fågeln hela vintern och lyssnade på eldens sprakande.

Äntligen kom våren tillbaka. Solen var varm, och blommorna slog ut. Den lilla grå fågeln hade vuxit, och hans vingar kändes starka. ”Tack för att ni tog hand om mig”, tycktes han säga till barnen. De öppnade grinden. Han bredde ut vingarna, och – svisch! – upp flög han, högre än han någonsin flugit förut, över gröna fält till en vacker trädgård med en klarblå sjö.

På sjön simmade tre vackra vita svanar. ”De kommer att skratta åt mig”, tänkte fågeln, och han sänkte huvudet djupt ner mot vattnet. Men vad fick han se i vattnet? Ingen rufsig grå fågel längre. Han såg en svan! En vacker vit svan med lång, smäcker hals. De tre svanarna simmade fram till honom och rörde försiktigt vid honom med näbbarna. ”Välkommen, bror”, sa de. ”Vi har väntat på dig.”

Några barn kom ner till sjön. ”Titta!” ropade de. ”Där är en ny svan! Han är den vackraste av alla!” Den unga svanen kände sig blyg och så, så lycklig. Han mindes hur det var att vara den lilla grå fågeln som ingen ville ha. Nu hade han en familj, och vänner, och hela den vida himlen. ”Jag hade aldrig drömt om en sådan lycka”, tänkte han, ”när jag var den fula ankungen.” Och han gled fram över det gyllene vattnet medan solen gick ner. Godnatt.