Rödluvan

Det var en gång en liten flicka som alltid hade en röd kappa med en röd huva. Mormor hade sytt den åt henne, och flickan älskade den så mycket att alla kallade henne Rödluvan. En morgon sa mamma: "Mormor har blivit förkyld. Kan du ta med henne den här korgen med nybakat bröd och honung? Håll dig på stigen, och stanna inte och prata med främlingar." "Jag lovar," sa Rödluvan, och så gav hon sig av med ett hopp och ett skutt.

Stigen slingrade sig fram genom skogen, under höga, gröna träd. Fåglarna sjöng. Fjärilarna dansade. Rödluvan nynnade på en liten melodi. Då klev det plötsligt fram en stor grå varg bakom ett träd. Han hade en lång nos och ett listigt leende. "God morgon, lilla flicka," sa han med sin allra sötaste röst. "Vart ska du gå med den där fina korgen?" Rödluvan glömde sitt löfte. "Till mormors stuga, längst bort på den här stigen," sa hon.

"Så fint," sa vargen. "Men titta på alla de här vackra blommorna! Skulle inte din mormor bli glad över en bukett?" Rödluvan tittade. Röda vallmor, blå blåklint, gula smörblommor! "Å, det skulle hon," sa Rödluvan. Så hon klev av stigen för att plocka blommor. Och medan hon plockade, sprang vargen iväg, snabb som vinden, den allra kortaste vägen till mormors stuga.

Klopp, klopp! "Vem är där?" ropade mormor. "Det är Rödluvan," sa vargen med pipig röst. Men mormor var en klok gammal dam. Hon kikade genom fönstret och fick syn på en stor grå svans. "Det där är ingen liten flicka!" viskade hon. Så fort hon kunde gömde hon sig i den stora garderoben av trä. Vargen kom in och såg att sängen var tom. Då tog han på sig mormors nattmössa och glasögon. Sedan klättrade han ner i sängen och drog täcket ända upp till nosen.

Snart kom Rödluvan med sina blommor. "Mormor?" sa hon. "Kom närmare, mitt barn," sa en djup röst från sängen. Rödluvan gick närmare. "Mormor, vad du har stora öron!" "Det är för att jag ska höra dig bättre." "Mormor, vad du har stora ögon!" "Det är för att jag ska se dig bättre." "Mormor, vad du har stora tänder!" Och just då fick Rödluvan syn på den stora grå svansen som stack fram under täcket.

"Du är inte min mormor!" ropade Rödluvan. "Hjälp!" Just i det ögonblicket flög garderobsdörren upp. "Hjälp!" ropade mormor också. En skogshuggare som gick förbi hörde dem och sprang in. "Ut med dig, vargen!" ropade han med en stor, djup röst. Vargen blev så förskräckt att han hoppade rakt ut genom fönstret, med nattmössan och allt, och sprang bort in i den djupa skogen. Han kom aldrig tillbaka.

Mormor kom ut ur garderoben och kramade Rödluvan hårt. "Mår du bra, mitt hjärta?" "Ja, mormor. Mår du bra själv?" "Det gör jag nu," sa mormor och skrattade. De tackade den snälle skogshuggaren, och så satte de sig alla tillsammans. De åt det nybakade brödet med söt honung och drack varmt te. Och mormor ställde blommorna i en glasburk, där de såg riktigt fina ut.

När det var dags att gå hem gick Rödluvan längs stigen, och hon klev inte av den en enda gång. "Från och med nu," sa hon till sig själv, "ska jag alltid komma ihåg mitt löfte, och jag ska inte berätta för främlingar vart jag är på väg." När hon kom hem gav mamma henne en stor kram. Och den natten somnade Rödluvan i sin sköna säng, trygg och go, och drömde om blommor och honung. Godnatt.