Sköldpaddan och haren

På en grön äng bodde en hare som var väldigt, väldigt snabb. Svisch! Han kunde springa från ena sidan av ängen till den andra innan du hann blinka. Och det berättade han gärna för alla. En solig morgon kom Sköldpaddan gående, sakta, sakta. Steg... steg... steg. Haren skrattade. "God morgon, Sköldpadda! Ska du någonstans? I den farten kommer du fram nästa vecka!"

Sköldpaddan blev inte arg. Hon log bara. "Jag kanske är långsam", sa hon, "men jag kommer alltid fram. Vet du vad? Jag tävlar mot dig." Haren skrattade så mycket att han ramlade omkull i gräset. "Du? Tävla mot mig? Ha ha ha!" Alla djuren kom för att lyssna. "En tävling! En tävling!" pep fåglarna. "Det går bra", sa haren. "I morgon bitti. Från den stora eken, ända bort till väderkvarnen på kullen."

Nästa morgon kom alla för att titta. Den kloka gamla ugglan höll upp ett löv. "Klara... färdiga... gå!" Fiuu! Haren sköt iväg som en pil. Han sprang så fort att dammet yrde bakom honom. Sköldpaddan satte ner en fot, och sedan nästa. Steg... steg... steg. "Heja, Sköldpadda, heja!" ropade kaninungarna. Snart var haren bara en liten prick långt borta, och Sköldpaddan var fortfarande nära eken.

Halvvägs till väderkvarnen tittade haren sig över axeln. Han kunde inte se Sköldpaddan någonstans. "Ha!" sa han. "Det här är alldeles för lätt. Hon kommer inte fram på flera timmar. Jag hinner vila lite." Han la sig under ett skuggigt äppleträd. Gräset var mjukt. Bina surrade. Solen var varm. "Bara en alldeles liten tupplur", sa haren och gäspade en stor, stor gäspning. Och snart sov han djupt och snarkade sakta.

Under tiden gick Sköldpaddan vidare. Steg... steg... steg. Hon sprang inte, och hon stannade inte. Hon gick förbi dammen, där grodorna sa: "Fortsätt!" Hon gick förbi blommorna, där fjärilarna sa: "Du klarar det!" Hennes ben var trötta, men hon sa till sig själv: "Sakta men säkert. Sakta men säkert." Och steg för steg kom hon uppför kullen till äppleträdet.

Där låg haren och sov djupt, med en fjäril på nosen. Sköldpaddan väckte honom inte. Hon skrattade inte åt honom heller. Hon gick bara tyst förbi. Steg... steg... steg. Uppför kullen gick hon, närmare och närmare väderkvarnen. Djuren som väntade vid mållinjen kunde knappt tro sina ögon. "Det är Sköldpaddan!" viskade de. "Sköldpaddan kommer!"

Till sist vaknade haren. Han sträckte på sig. Han tittade upp mot himlen. Solen var på väg ner! "Åh nej!" Han for upp och sprang så fort hans långa ben kunde bära honom. Svisch, svisch, svisch! Men det var för sent. Precis när han kom upp på kullen steg Sköldpaddan över mållinjen vid väderkvarnen. Alla jublade. "Hurra för Sköldpaddan!"

Haren flåsade och pustade. Han kände sig lite fånig. Sedan räckte han fram tassen. "Bra gjort, Sköldpadda", sa han. "Du vann på riktigt." "Tack", sa Sköldpaddan vänligt. "Du är mycket snabbare än jag. Men du stannade, och jag fortsatte." Från den dagen skröt haren aldrig mer. Han och Sköldpaddan blev goda vänner och såg många solnedgångar tillsammans. Sakta men säkert. Godnatt.