De tre små grisarna

Det var en gång tre små grisar som bodde med sin mamma i en stuga längst ner på en engelsk landsväg. En ljus morgon knöt hon in deras matsäck i tre prickiga dukar. "Nu är ni stora nog," sa hon. "Gå ut i världen och bygg era egna hus, och bygg dem riktigt bra." Så gav de sig av, förbi häckarna och fåren, och sjöng: "Trippe-trappe, trippe-trappe, tre små grisar, det är hela knippet!"

Den första lilla grisen mötte en man med en kärra full av halm. "Halm är lätt och halm går fort. Mitt hus blir klart i en handvändning, nåt sånt!" Då kom en varg, lång och mager och hungrig efter lunch. "Lilla gris, lilla gris, släpp in mig!" "Nej nej nej, jag svär vid hårstråna på min haka!" "Då ska jag blåsa och pusta, och ditt hus ska jag fösa!" Fuff! Puff! Svisch! Halmen flög iväg, och grisen sprang sin väg.

Den andra lilla grisen mötte en man med en kärra full av pinnar. "Pinnar är billiga och pinnar är fina. Här får mina tassar vila sina!" Han hade just satt sig ner när den första lilla grisen kom springande in, och sedan kom vargen. "Lilla gris, lilla gris, släpp in mig!" "Nej nej nej, jag svär vid hårstråna på min haka!" "Då ska jag blåsa och pusta, och ditt hus ska jag fösa!" Fuff! Puff! Knak-klirr-skramlande! Pinnarna rasade, och två små grisar sprang sin väg.

Den tredje lilla grisen mötte en man med en kärra full av tegelstenar. "Tegel är tungt, tegel är segt, men tegel står kvar och går ingenstans." Hela veckan arbetade han, sten på sten på sten, och han byggde en rejäl ekdörr och en hög skorsten. Han hade just tänt brasan när två små grisar kom ramlande uppför stigen. "Fort, kom in!" sa han. Klick sa det i haken, och där var de, trygga och varma, alla tre.

Vargen kom fram. "Lilla gris, lilla gris, släpp in mig!" "Nej nej nej, jag svär vid hårstråna på min haka!" "Då ska jag blåsa och pusta, och ditt hus ska jag fösa!" Han blåste tills öronen blev rosa. Han pustade tills svansen reste sig. Inte en enda sten rörde sig. Då försökte vargen med ett knep. "Lilla gris, jag känner till en åker med fina rovor. Möt mig klockan sex i morgon, så gräver vi upp dem tillsammans."

Den tredje lilla grisen var ingen dumbom. Han steg upp klockan fem, trippade till åkern och var hemma igen med en korg full av rovor innan tuppen hade galit. Klockan sex knackade vargen på. "Är du redo, lilla gris?" "Redo?" sa grisen genom dörren. "Jag har redan varit och kommit tillbaka, och rovorna står i grytan. De är riktigt goda, tack ska du ha." Vargen stampade med tassen. Och sedan tog han det största andetaget i hela sitt liv.

Han blåste tills han inte hade någon blås kvar. Han pustade tills han inte hade någon puff kvar. Snart fanns det inget kvar i honom utom ett litet pip. Ostadigt klättrade han upp på taket för att kika ner i skorstenen. Nu var det så att brasan hade slocknat, och grisarna hade ett stort badkar med varmt badvatten precis under skorstenen. Hasp, glid, bom, plask! Ner kom vargen, rakt ner i det fluffiga såpskummet. Ut hoppade han, med en bubbla på nosen, och han sprang över kullen och kom aldrig tillbaka.

Dagen därpå kom mamma på besök, och hon blev så glad. Den första lilla grisen bäddade mjuka sängar av halm. Den andra lilla grisen staplade pinnar till brasan. Den tredje lilla grisen höll tegelstenarna kring dem alla. Den kvällen kom vinden nedför landsvägen. Den sa fuff, alldeles lite. Den sa puff, alldeles försiktigt. Men ingenting rörde sig alls. Tre små grisar låg på rad, varma och mätta av rovor. Godnatt, små grisar. Godnatt.