Lejonet och musen

På den vida, gyllene savannen, under ett stort akaciaträd, låg ett lejon och sov. Han var det största och starkaste lejonet av alla, och hans snarkningar lät som åska. Rrrr... rrrr... Då kom en liten mus springande och letade efter frön. Hon hade så bråttom att hon inte tittade vart hon sprang. Tripp-trapp, upp och över lejonets stora tass sprang hon, och rakt över hans nos!

Lejonet vaknade med ett stort nysanfall. "A-TJOO!" Med en snabb tass fångade han den lilla musen i svansen. "Vem vågar väcka savannens kung?" röt han. Den lilla musen darrade. "Åh, snälla, store Lejon, förlåt! Jag ville inte väcka dig. Snälla, låt mig gå. Om du gör det, kanske jag kan hjälpa dig någon dag."

Lejonet skrattade så att bladen skakade i trädet. "Ho ho ho! Du? Hjälpa mig? En pytteliten mus som ska hjälpa ett stort, stort lejon? Det är det roligaste jag har hört på hela året!" Men lejonet var inte hungrigt, och musen var väldigt liten, och hon hade bett om ursäkt så fint. "Iväg med dig, lilla vän," skrockade han och öppnade tassen. "Tack, tack!" pep musen. "Jag ska aldrig glömma det!" Och så sprang hon bort in i gräset.

Några dagar senare gick lejonet genom det höga gräset och letade efter en sval plats att vila på. Han såg inte det stora repnätet som jägarna hade gömt på stigen. Svisch! Nätet föll över honom. Lejonet drog. Han knuffade. Han rullade. Men ju mer han kämpade, desto hårdare höll repen honom fast. "Hjälp!" röt han. Hans väldiga rytande rullade över hela savannen, ända bort till floden.

Långt borta hörde den lilla musen ropet. Hon kände igen den rösten! "Det är min vän lejonet," sa hon. "Han är i knipa!" De andra djuren sprang bort från det starka ljudet. Men den lilla musen sprang mot det, så fort hennes små ben orkade. Genom gräset, över stenarna, under buskarna, tripp-trapp, tripp-trapp, tills hon hittade lejonet fast i nätet.

"Var inte orolig, Lejon," sa hon. "Jag är här för att hjälpa dig." "Du?" sa lejonet, men den här gången skrattade han inte. Den lilla musen klättrade upp på nätet och började gnaga på repen med sina vassa små tänder. Gnag, gnag, knäpp! Ett rep gick av. Gnag, gnag, knäpp! Ännu ett rep gick av. Hon gnagde och gnagde, och hålet i nätet blev större och större.

Till sist var hålet stort nog. Lejonet klev ut ur nätet och skakade sin stora gyllene man. Han var fri! Han tittade ner på den lilla musen, och hans ögon var fyllda av tacksamhet. "Lilla vän," sa han mjukt, "jag skrattade åt dig. Jag sa att en mus aldrig kunde hjälpa ett lejon. Men du räddade mitt liv. Jag är ledsen att jag skrattade." Den lilla musen log. "Det är därför man har vänner."

Från den dagen var lejonet och musen bästa vänner. Musen red ofta på lejonets huvud, högt över gräset, och lejonet såg till att ingen någonsin störde henne. Och lejonet kom alltid ihåg: ingen vän är för liten, och ingen vänlighet är någonsin förgäves. Under det stora akaciaträdet såg de stjärnorna tändas tillsammans. Godnatt.