Tummelina

Det var en gång en snäll kvinna som önskade sig ett barn mer än något annat. En klok gammal kvinna gav henne ett kornfrö. "Plantera det här," sa hon. Kvinnan planterade fröet i en blomkruka, och upp växte en vacker röd blomma, som en tulpan. "Vilken underbar blomma," sa hon, och hon kysste dess kronblad. Poff! Blomman öppnade sig. Och mitt i satt en pytteliten flicka, inte större än en tumme. Då kallade kvinnan henne Tummelina.

Tummelina sov i en vagga av ett valnötsskal med en filt av rosenblad. På dagarna rodde hon i en liten båt av ett tulpanblad över ett fat med vatten, och som åror hade hon två vita hästhår. Hon sjöng med en röst så len och mjuk att alla som hörde henne log. Men en natt, när hon låg och sov, hoppade en stor, blöt padda in genom det öppna fönstret. "Vilken söt fru hon skulle bli åt min son!" kväkte paddan, och så bar hon iväg med valnötsskalet ner till floden.

På morgonen vaknade Tummelina på ett stort grönt näckrosblad mitt i floden. "Kvack, kvack, du ska gifta dig med min son," sa paddan. Tummelina ville inte alls gifta sig med en padda, och hon började gråta. De små fiskarna i floden hörde henne. "Hon är för söt för att bo i leran," sa de. Så de knaprade av stjälken på näckrosbladet, och iväg flöt det nedför floden och bar Tummelina långt, långt bort.

Hela sommaren bodde Tummelina ensam i den stora skogen. Hon flätade en liten säng av gräs och hängde den under ett stort blad, så att regnet inte skulle komma åt henne. Hon åt söt nektar från blommorna och drack morgondagg från bladen. Fåglarna sjöng för henne, och hon sjöng tillbaka. Men sedan tog sommaren slut. Löven föll, vinden blåste kall och snöflingorna började singla ner. För lilla Tummelina var varje snöflinga stor som en kudde.

Huttrande knackade Tummelina på en liten dörr under jorden. Där bodde en gammal fältmus. "Stackars lilla du," sa fältmusen vänligt. "Kom in i min varma stuga och ät middag med mig." Tummelina blev kvar hela vintern. Hon sopade golvet och berättade sagor, och musen blev mycket förtjust i henne. Men musens granne, en rik mullvad i en svart sammetspäls, ville gifta sig med henne. Han var väldigt fin av sig, men han avskydde solsken och blommor, och Tummelina tyckte inte om honom.

En dag, i mullvadens mörka tunnel, hittade Tummelina en svala som låg alldeles stilla. "Han är så kall," viskade hon. Hon vävde en mjuk filt av hö och stoppade om honom. Varje kväll hämtade hon vatten åt honom i ett blad. Sakta blev svalan varm och stark igen. "Tack, lilla vän," sa han. "Du har räddat mig." När våren kom sa svalan: "Följ med mig, Tummelina. Sätt dig på min rygg, så flyger jag dig till ett soligt land."

Tummelina tänkte på den mörka tunneln och den griniga mullvaden. "Ja," sa hon, "jag följer med!" Hon sa ett varmt farväl till fältmusen och klättrade upp på svalans rygg. Upp, upp flög de, över skogar och berg, över det blänkande blå havet. Luften blev varm och söt. Till sist kom de till ett land fullt av blommor, med ett vitt slott vid en sjö, och svalan satte ner henne på en vacker vit blomma.

Mitt i blomman satt en liten prins, inte större än Tummelina, med en liten gyllene krona och klara, skimrande vingar. I varje blomma bodde en liten blomfolksperson, och han var deras kung. "Välkommen," sa han med ett leende. Alla blomfolken kom med gåvor, och den bästa gåvan var ett par glittrande vingar. Nu kunde Tummelina flyga från blomma till blomma! Hon hade hittat vänner i precis hennes storlek och ett hem fullt av solsken. Och svalan sjöng en glad sång för henne varje kväll, medan hon somnade i en ros. Godnatt.