Bremens stadsmusikanter

Det var en gång en åsna som i många, många år hade släpat tunga säckar till kvarnen. Nu var han gammal, och hans ben var trötta. "Jag duger allt till något," tänkte han. "Jag har en fin och stark röst. Jag går till staden Bremen och blir musikant!" Så gav han sig av, klipp-klapp, klipp-klapp, längs den långa landsvägen, med morgonsolen på öronen.

Snart mötte han en hund som låg vid vägkanten och flåsade och pustade. "Varför är du så trött, min vän?" frågade åsnan. "Jag är gammal," sa hunden, "och jag springer inte fort nog för att jaga längre. Jag vet inte vart jag ska ta vägen." "Följ med mig till Bremen," sa åsnan. "Jag spelar musik, och du kan slå på trumman!" Hunden viftade på svansen. "Voff! Vilken bra idé!" Och så gick de vidare tillsammans.

Sedan mötte de en katt med ett ansikte långt som en regnig dag. "Jag är gammal," sa hon, "och jag sitter hellre vid brasan än jagar möss." "Följ med oss till Bremen!" sa åsnan. "Du sjunger så fint på natten." "Mjau, det gör jag gärna!" Sedan mötte de en tupp som gol från en grind. "Kuckeliku! Ingen behöver mig för att väcka dem längre." "Följ med oss till Bremen!" sa åsnan. "Du har den allra finaste rösten." Och nu var de fyra.

Bremen låg långt borta, och natten kom. De fyra vännerna stannade i en mörk skog. Åsnan och hunden lade sig under ett stort träd. Katten rullade ihop sig på en gren. Tuppen flög upp i trädets allra översta topp. "Jag ser ett ljus!" ropade han. "Det måste finnas ett hus därborta." "Ett hus betyder en varm säng," sa åsnan. "Och kanske kvällsmat," sa hunden. Så smög de på tå mellan träden mot det lilla gyllene ljuset.

Åsnan, som var störst, tittade in genom fönstret. "Vad ser du?" viskade tuppen. "Ett bord fullt med god mat," sa åsnan, "och några griniga rövare som räknar stulet guld." Vännerna fick en idé. Hunden klättrade upp på åsnans rygg. Katten klättrade upp på hundens rygg. Och tuppen flög upp på kattens huvud. Ett, två, tre, så började deras allra första konsert!

"I-A!" skrålade åsnan. "Voff, voff!" skällde hunden. "Mjau!" sjöng katten. "Kuckeliku!" gol tuppen. Och så ramlade de allihop in genom fönstret med en duns! Rövarna for upp. "Ett monster!" ropade de, för i skenet från ljusen blev vännerna till en enda enorm skugga. Rövarna sprang ut genom dörren och långt, långt in i skogen, och de stannade inte förrän det blev morgon.

De fyra vännerna satte sig vid bordet och åt en underbar kvällsmat. Sedan letade de upp var sin favoritplats att sova på. Åsnan låg på den mjuka halmen på gården. Hunden låg bakom dörren. Katten rullade ihop sig vid den varma askan i spisen. Och tuppen satt högt uppe på taket. De blåste ut ljuset, och snart sov de alla djupt.

Senare på natten smög en av rövarna tillbaka för att titta. Men i mörkret glödde kattens gröna ögon, hunden morrade "Grrr!", åsnan skrålade "I-A!", och tuppen ropade "Kuckeliku!" Rövaren sprang sin väg, och rövarna kom aldrig mer tillbaka. Och de fyra vännerna? De tyckte så mycket om det lilla huset att de aldrig kom till Bremen alls. De blev kvar där tillsammans och sjöng sina sånger varje dag. Och om du lyssnar noga i natt, kanske du hör dem ännu. Godnatt.