Kejsarens nya kläder

För länge sedan, i en stad med röda tak vid det kalla blå havet, bodde en kejsare som älskade nya kläder. Han hade en rock för varje timme på dygnet. Han hade en rock till frukosten och en rock till lunchen. Han hade till och med en rock bara för att titta ut genom fönstret. När folk frågade: "Var är kejsaren?" blev svaret alltid detsamma. "Han är i sitt klädrum och provar en rock!"

En morgon kom två främlingar till slottsporten. "Vi är väverskor," sa de och bugade sig djupt. "Vi väver det finaste tyget i hela världen. Och det är ett trolltyg! Den som är dum, eller som inte är duktig på sitt arbete, kan inte se det alls." "Trolltyg!" ropade kejsaren. "Sy en dräkt åt mig med en gång!" Han gav dem silke och guldtråd. De gömde allt i sina väskor och satte sig vid en tom vävstol.

Klicketi-klack, sa den tomma vävstolen. Klicketi-klack, klicketi-klack. Väverskorna vävde hela dagen med ingenting alls. Snart skickade kejsaren sin äldsta minister för att titta. Den gamle mannen tog på sig glasögonen. Han tittade på vävstolen. Han tittade en gång till. "Du milde," tänkte han. "Jag ser ingenting! Är jag dum? Ingen får någonsin få veta det." Så han log och nickade. "Vilka vackra färger," sa han. Och klicketi-klack, sa den tomma vävstolen.

Till slut kom kejsaren själv för att se. Alla hans herrar och damer kom efter honom. "Är det inte vackert?" sa väverskorna och höll upp sina tomma händer. Kejsaren stirrade. Han såg inget tyg. Han såg ingen tråd. "Du milde," tänkte han. "Är jag dum? Jag är ju kejsaren! Ingen får någonsin få veta det." Så han log. "Vackert!" sa han. "Vackert!" sa herrarna. "Vackert!" sa damerna. Och ingen av dem kunde se någonting alls.

Hela natten klippte väverskorna i luften med sina saxar. Klipp, klipp, de klippte ingenting. Sy, sy, de sydde ingenting. På morgonen lyfte de sina armar, som om de höll något alldeles lätt. "Här är byxorna. Här är rocken. Du kommer knappt att känna den!" Kejsaren tog av sig sin blå sammet och stod där i sina långa ullkalsonger. Väverskorna klädde honom i ingenting, knapp för knapp. Sedan bugade de, smög ut genom bakdörren och bort över kullen.

Ut i solskenet gick kejsaren, med hakan i vädret och kronan på. Trummorna sa rummelipum, rummelipum. Hela staden stod och tittade. Alla hade hört talas om trolltyget, och ingen ville se dum ut. "Vilken rock!" ropade de. "Vilken lång, vacker kappa!" Var och en tittade på nästa, och var och en fortsatte att le. Rummelipum, sa trummorna. Och ännu ville ingen vara den första som sa något.

Då hördes en liten röst längst fram i folkhavet. En liten flicka satt högt uppe på sin pappas axlar, och hon tittade och tittade. "Men han har ju bara underkläder på sig!" sa hon. Gatan blev alldeles tyst. "Hörde du henne?" viskade hennes pappa. Viskningen gick längs gatan som vinden genom gräset. "Bara underkläder. Bara underkläder!" Kejsaren tittade ner. Där satt hans små träknappar. Där var hans egna två knän.

Hans kinder blev rosa. Sedan började axlarna skaka. "Ho, ho, ho!" skrattade kejsaren. "Så är det ju!" Och hela staden skrattade med honom, länge och vänligt. Han bugade sig för den lilla flickan. "Tack," sa han. "Du sa sanningen." Den kvällen tog han på sig sin gamla randiga nattskjorta, den mjuka med en lapp på armbågen. Alla kunde se den. Och den kändes varm runt honom. "Det här," sa han med en gäspning, "är det finaste tyget i hela världen." Godnatt.