Pepparkaksgubben

Det var en gång en liten gammal gumma och en liten gammal gubbe, som bodde alldeles ensamma på en gård. En dag kavlade gumman ut en deg och skar ut en liten gubbe. Hon gav honom russinögon, tre russinknappar och ett brett glasyrleende. Så sköt hon in honom i ugnen. Snart hördes ett knack, knack, knack. Hon öppnade luckan, och ut hoppade han! Iväg över köksgolvet sprang han.

"Stanna, stanna, lilla gubbe!" ropade gumman. "Stanna, stanna!" ropade gubben. De sprang så fort de kunde, men han skrattade bara och tittade över axeln. "Hoppa, skutta, spring om du kan! Du fångar mig inte, jag är Pepparkaksgubben, jag, jag!" Ut genom dörren gick det, och genom grinden, och iväg längs vägen, på hans snabba små pepparkaksfötter, medan solen blänkte i knapparna.

Han sprang förbi en ko på ett klöverfält. "Mu! Stanna, lilla gubbe!" sa kon. "Vad du doftar gott! Stanna och säg hej." Men Pepparkaksgubben sprang ännu fortare, och han sjöng: "Jag sprang från gumman, jag sprang från gubben, och jag springer ifrån dig, jag springer, jag springer! Hoppa, skutta, spring om du kan! Du fångar mig inte, jag är Pepparkaksgubben, jag, jag!" Kon svängde med svansen och kom travande efter.

Han sprang förbi en häst på vägen. "Gnägg! Stanna, lilla gubbe!" sa hästen. "Klättra upp, så får jag nosa lite!" Men Pepparkaksgubben sprang ännu fortare, och han sjöng: "Jag sprang från gumman, gubben och kon, och jag springer ifrån dig, det ska du få se! Hoppa, skutta, spring om du kan! Du fångar mig inte, jag är Pepparkaksgubben, jag, jag!" Hästen skakade på manen och kom galopperande efter.

Han sprang förbi höskördarna på ängen. "Stanna, lilla gubbe! Kom och ät lunch med oss!" Men han sprang ännu fortare. "Jag sprang från gumman, gubben, kon och hästen, och jag springer ifrån er, det är klart jag kan!" Nu var det en hel skara efter honom! Den lilla gamla gumman, den lilla gamle gubben, kon, hästen och alla höskördarna kom flåsande längs vägen. Och fortfarande skrattade han, och fortfarande sprang han, ända tills han kom till en å.

Ån var bred, och Pepparkaksgubben stannade tvärt. "Jag kan inte simma", sa han. "Då blir jag alldeles blöt och mjuk!" Ur vassen kom en smal röd räv. "God afton", sa räven. "Jag vill inte fånga dig. Jag är bara ute på promenad. Hoppa upp på min svans, så bär jag dig över." Så upp hoppade han. "Vattnet är djupt", sa räven. "Hoppa upp på min rygg." Så upp hoppade han. "Ännu djupare. Hoppa upp på min nos."

På andra sidan stannade räven. "Du sa att ingen kunde fånga dig", sa han med ett flin. "Och här sitter du på min nos." Sniff, sniff, sa räven. "Vad du doftar gott." Det var ett knep! Men alldeles ovanför dem fanns ett öppet fönster, med varmt ljus innanför. Hopp! Upp hoppade Pepparkaksgubben, och landade på fönsterbrädan till ett litet bageri. Räven tittade upp, nös av ingefäran, skrattade och travade därifrån.

"Jaså, minsann", sa bagaren och borstade av händerna. "Vem är du?" "Jag är trött på att springa", sa Pepparkaksgubben. Så hon satte honom på en varm hylla vid ugnen. När gumman och gubben kom flåsande från färjan, sa han: "Förlåt att jag sprang." De kramade honom, och alla delade på nybakat bröd. Nu bor han kvar där, och han vinkar åt barnen. Ugnen glöder. Gatan är tyst. "Du behöver inte springa", viskar han. God natt.