Jack och bönstjälken

För länge sedan, i England, bodde en pojke som hette Jack med sin mamma och deras ko, Vitmjölk. De var väldigt fattiga. En morgon gav Vitmjölk ingen mjölk alls, och grötgrytan var tom. "Ta henne till marknaden, Jack", sa mamma med en suck. "Sälj henne bra, och kom hem med pengar till bröd." Så Jack tog repet, och iväg gick de, klipp, klapp, klipp, klapp, längs den långa vägen.

På vägen mötte han en rolig liten gammal man i en sned grön hatt. "Vilken fin ko", sa han. "Jag ger dig fem bönor för henne. Sätt dem i jorden på natten, så når de upp till himlen på morgonen." Fem magiska bönor! Jack tyckte att det var ett mycket bra pris. Men det tyckte inte hans mamma. "Bönor? Åh, Jack!" Ut genom fönstret flög bönorna, och iväg till sängs gick Jack, med en brödkant och ett tungt hjärta.

På morgonen var hans rum fullt av grön skugga. Jack sprang ut. Där stod en bönstjälk, tjock som en lada, och dess topp försvann bland molnen. Hand över hand och blad för blad klättrade Jack upp, upp, upp. Förbi kråkorna. Förbi regnet. Upp, upp, upp, tills han steg ut på en mjuk vit väg. I slutet av vägen stod ett slott, så stort att dörrhandtaget satt högt över hans huvud.

En jättekvinna öppnade dörren. Hon hade snälla ögon. "Du stackars magra lilla en", sa hon, och gav honom bröd och mjölk. Då började golvet skaka. Dunk. Dunk. Dunk. "Det är min man! Fort, ner i kopparkitteln!" In kom jätten och sniffade. "Fi, fa, fo, fum, jag känner lukten av en pojke med smulor och bröd!" "Prat, käre vän", sa hans fru. "Det är bara din middag." Så jätten satte sig ner, och Jack satt knäpptyst som en sten.

Efter middagen ropade jätten på sin höna. "Värp!" sa han, och hon värpte ett ägg av massivt guld. Han ropade på sin harpa. "Sjung!" sa han, och den sjöng så ljuvligt att hans stora huvud började nicka. Snart snarkade han. Jättens fru lyfte på kittelns lock. "Hönan och harpan tillhörde din pappa", viskade hon. "Min man tog dem för länge sedan och gav aldrig tillbaka dem. Ta med dem hem, lille vän."

Jack stoppade hönan under ena armen och harpan under den andra. Men harpan vaknade. "Mästare! Mästare!" sjöng den. Jätten öppnade ett öga. "Fi, fa, fo, fum, vem har tagit min harpa? Kom hit, kom hit, kom hit!" Dunk. Dunk. Dunk. Längs molnvägen sprang Jack, och ut på bönstjälken kom han. Hand över hand och blad för blad klättrade han ner, ner, ner. Högt ovanför honom började stjälken skaka.

"Mamma, yxan!" Hugg, hugg, hugg sa Jack. Bönstjälken gav en lång grön suck. Den lutade sig sakta, sakta, och la sig ner över ängen som ett långt grönt band. Högt däruppe bland molnen drog jätten tillbaka sin stora känga. "För ostadigt", muttrade han. "Och för smått där nere, ändå." Hans fru kom med en skål pudding och nynnade på en liten melodi. Och det, tyckte jätten, var till och med bättre än en harpa.

Hönan värpte ett guldägg varje dag, och det räckte gott. Jacks mamma köpte tillbaka Vitmjölk, och det fanns gröt i grytan. Och varje kväll sjöng den lilla harpan dem till sömns. Högt uppe bland molnen stannade jätten glatt hemma. Om du hör ett lågt, mjukt mullrande en sommarnatt, så oroa dig inte. Det är bara han som snarkar. Fi, fa, fo, fum, sovdags för alla. Godnatt.