Momotaro, persikopojken

För länge sedan, i Japan, bodde en gammal man och en gammal kvinna i en liten stuga nära bergen. De var snälla och glada, men de hade inga barn. En dag, medan gubben samlade ved, gick gumman ner till floden för att tvätta kläder. Och nedför floden kom det flytande, guppande upp och ner, en stor, rund, rosa persika! "Nej men!" sa hon. "Vilken underbar persika! Den tar jag med hem till min man."

På kvällen tog gubben fram sin kniv för att skära upp persikan. Men innan han hann röra vid den, öppnade sig persikan av sig själv. Och inuti låg en alldeles liten pojke som skrattade och viftade med armarna! "Var inte rädda", sa pojken. "Jag har kommit för att bli er son." Det gamla paret blev så glada att de grät. De kallade honom Momotaro, som betyder Persikopojken, och de älskade honom av hela sitt hjärta.

Momotaro växte upp och blev stark och snäll. Han hjälpte pappa att bära ved och mamma att bära vatten. En dag fick han höra något sorgligt. På en ö långt borta bodde några stora oni, vilda, butta jättar med horn. De hade kommit till byarna och tagit folks ris och skatter. "Jag ska resa till ön", sa Momotaro, "och be dem lämna tillbaka allt." Hans mamma packade en påse med söta hirsbullar till resan.

På vägen kom en hund travande. "Momotaro, vart ska du?" "Till oniarnas ö, för att hämta tillbaka det de har tagit." "Vill du ge mig en hirsbulle? Då följer jag med dig!" Så Momotaro delade med sig av en bulle, och hunden följde med. Sedan svingade sig en apa ner från ett träd och frågade samma sak. Och sedan kom en fasan med skimrande gröna och röda fjädrar flygande ner. Momotaro delade sina bullar med dem allihop, och nu var de fyra vänner.

Tillsammans byggde de en liten båt och seglade över havet. Vågorna gick upp och ner. Fasanen flög före och visade vägen. Till slut fick de syn på ön, med höga mörka klippor och en stor, stor port. "Knack, knack!" ropade Momotaro modigt. Porten knarrade upp, och ut kom oniarna. De var jättestora, med krulligt hår och små horn, och de såg mycket förvånade ut.

"Vem är du, lilla vän?" mullrade den största onin. "Jag är Momotaro", sa pojken. "Ni har tagit ris och skatter från människor som behöver dem. Snälla, ge tillbaka allt." Oniarna skrattade: "Ho ho ho!" Men hunden skällde, apan tjattrade, fasanen flaxade med vingarna, och Momotaro stod rak i ryggen och rörde sig inte. Då slutade oniarna skratta. "Ingen har någonsin talat så modigt till oss", sa den största. "Och... och ingen har någonsin bett oss så vänligt heller."

"Varför tar ni saker?" frågade Momotaro. Oniarna tittade ner på sina stora fötter. "Vår ö är full av klippor. Ingenting växer här. Vi var hungriga, och ingen kommer någonsin och hälsar på oss." Momotaro öppnade sin påse. "Här, smaka på de här." Var och en av oniarna tog en hirsbulle. "Mmm!" sa de. "Så gott!" "Om ni ger tillbaka skatterna", sa Momotaro, "lär jag er odla hirs, och så kan ni komma och byta med oss, som goda grannar."

Oniarna höll med. De lastade båten med allt riset och alla skatterna, och de vinkade adjö. Momotaro och hans vänner seglade hem, och alla i byarna fick tillbaka det som var deras. Gubben och gumman kramade honom hårt. Och från den dagen odlade oniarna hirs på sin ö och kom till marknaden varje vår, med breda leenden och små presenter. Momotaro, hans föräldrar och hans tre vänner levde lyckliga i alla sina dagar. Godnatt.