Prinsessan på ärten

Det var en gång en prins som ville gifta sig med en riktig prinsessa. Han reste över hela världen för att hitta en. Han träffade långa prinsessor och korta prinsessor, högljudda prinsessor och tysta prinsessor. Men ändå var han aldrig riktigt säker på att de var äkta prinsessor. Det var alltid något som inte stämde. Så han kom hem igen, lite ledsen, för han ville så gärna hitta en alldeles riktig prinsessa.

En kväll kom ett fruktansvärt oväder. Åskan mullrade, bom, bom! Blixtarna lyste upp himlen och regnet vräkte ner som ett vattenfall. Då hördes det, knack, knack, knack! Någon knackade på slottsporten. Den gamle kungen gick själv och öppnade. Och där ute i regnet stod en ung flicka. Vattnet rann från håret och ner över kappan, in i skornas tår och ut igen vid hälarna. "God kväll", sa hon. "Jag är en prinsessa, och jag har gått vilse."

"En riktig prinsessa? Det ska vi snart få se", tänkte den gamla drottningen. Men hon sa ingenting. Hon gick in i gästrummet, tog bort alla sängkläder och la en liten, liten grön ärta längst ner i sängen. Sedan la hon tjugo mjuka madrasser ovanpå ärtan. Och ovanpå madrasserna staplade hon tjugo fluffiga duntäcken. Sängen blev så hög att man behövde en stege för att klättra upp i den!

"Din säng är bäddad, min vän", sa drottningen. Prinsessan tittade upp, och upp, och upp. Hon klättrade uppför den långa stegen, ett steg, två steg, ända till toppen. "God natt", sa drottningen och blåste ut ljuset. Prinsessan la sig i den höga, mjuka sängen. Vinden ven utanför. Regnet smattrade mot fönstren. Och prinsessan vände sig åt det ena hållet, och sedan åt det andra.

Hon vände sig åt vänster. Hon vände sig åt höger. Hon kröp ihop liten, och hon sträckte ut sig lång. Men hur hon än gjorde var det något som stack henne! "Åh nej", viskade hon, "vad kan det vara?" Hon räknade får. Hon räknade stjärnor. Hon nynnade en liten vaggvisa. Men hon kunde inte somna. Hela natten låg hon och vred och vände sig, ända tills fåglarna började sjunga på morgonen.

På morgonen frågade drottningen: "Sov du gott, min vän?" "Åh, förlåt, men jag fick knappt en blund i ögonen", sa prinsessan artigt. "Det var något hårt i sängen. Det kändes som en liten sten. Jag är alldeles blå och gul över hela kroppen!" Drottningen log. Kungen log. Och prinsen log allra mest. Bara en riktig prinsessa kunde känna en enda liten ärta genom tjugo madrasser och tjugo duntäcken!

"Du är en riktig prinsessa!" sa prinsen. Och snart fick han veta att hon också var modig och snäll, och mycket bra på att berätta roliga historier. De gick tillsammans i trädgården varje dag. De pratade om stjärnorna, och den stormiga natten, och den långa stegen. Och inte långt efter frågade prinsen om hon ville gifta sig med honom, och hon sa ja.

Och den lilla ärtan? Den lades i en glasmonter på slottets museum, på en mjuk sammetskudde, och där kan man se den än i dag, om ingen har tagit bort den. Och varje natt sov prinsessan i en mysig säng med bara en madrass, ett täcke och inga ärtor alls. Hon sov så gott, hela natten, precis som du ska göra i natt. God natt.