Tomtarna och skomakaren

Det var en gång, i en liten stad med sneda tak, en gammal skomakare som hette Tobias. Han arbetade hårt varje dag, tapp-tapp-tapp med sin lilla hammare. Men tiderna var svåra. En kväll hade han bara läder kvar till ett enda par skor. ”Ja ja”, suckade han, ”i kväll skär jag till dem, och i morgon bitti syr jag ihop dem.” Han lade bitarna prydligt på arbetsbänken, blåste ut ljuset och gick och lade sig.

På morgonen gick Tobias nerför trappan och gnuggade sina sömniga ögon. Och vad fick han se? På bänken stod ett par skor, redan färdiga! Varje stygn var litet och rakt. Lädret glänste som en kastanj. ”Hustru, hustru, kom och titta!” ropade han. Hans hustru skyndade in. ”Vem kan ha gjort dem?” viskade hon. Ingen visste. Just den dagen kom en herre in i butiken. Han tyckte så mycket om skorna att han betalade nog för läder till två par till.

Den kvällen skar Tobias till två par skor och lät dem ligga kvar på bänken. På morgonen låg de där, färdiga och blanka! Två kunder köpte dem, och Tobias köpte läder till fyra par. På morgonen var fyra par klara. Sedan åtta par. Sedan ännu fler! Snart var den lilla butiken full av glada människor som provade stadens finaste skor. Tobias och hans hustru hade bröd på bordet och ved till brasan. Men ännu visste de inte vilka deras hjälpare var.

En natt, strax före vintern, sa Tobias: ”Hustru, ska vi vara vakna och se vem som hjälper oss?” ”Ja, det gör vi”, sa hans hustru. Så de lät ett ljus brinna, och de gömde sig bakom kapporna som hängde i hörnet. De väntade och väntade, tysta som två små möss. Klockan gick tick, tack. Staden somnade. Och så, vid midnatt, hörde de ett pyttelitet ljud: tipp-tapp, tipp-tapp, tipp-tapp.

Två små tomtar kom hoppande över golvet! De klättrade upp på bänken. De tog nålarna och de små hammarna, och så började de arbeta. Stygn, stygn, tapp, tapp! Deras fingrar flög så fort att skomakaren knappt kunde se dem. De nynnade medan de arbetade. Men Tobias märkte något. Tomtarna hade inga skor på fötterna, och deras kläder var tunna och fulla av hål. När arbetet var klart hoppade de ner och sprang iväg ut i natten.

”De kära små tomtarna har hjälpt oss så mycket”, sa hustrun nästa morgon. ”Men de måste frysa. Låt oss göra något varmt åt dem.” ”Vilken fin idé”, sa Tobias. Så hustrun sydde två små skjortor, två små kappor och två par yllestrumpor. Och Tobias gjorde två par pyttesmå stövlar, de minsta och mjukaste stövlar han någonsin hade gjort. Den kvällen la de presenterna på bänken i stället för läder. Sedan gömde de sig igen.

Vid midnatt, tipp-tapp, kom tomtarna in. De klättrade upp på bänken för att arbeta, men där hittade de presenterna i stället! Deras ögon blev stora och runda. De tog på sig skjortorna och kapporna och strumporna och stövlarna. De tittade på varandra, och de skrattade och skrattade. Sedan dansade de! De dansade över bänken, över stolarna och ut genom dörren, och sjöng en glad liten sång om sina varma nya kläder.

Tomtarna kom aldrig tillbaka för att göra skor igen. Men det gjorde ingenting. Tobias hade lärt sig deras knep, och hans butik gick bra så länge han levde. Varje vinter, när snön föll mjukt, satt han och hans hustru vid brasan och log. ”Jag hoppas att våra små vänner har det varmt i natt”, sa de. Och någonstans, under stjärnorna, hade två små tomtar i små stövlar det varmt och gott också. Slut. Sov gott.